Böcker har aldrig intresserat mig.

I synnerhet inte litteratur i romanform. Tragglade på min höjd igenom en handfull Fem-böcker i unga år. Följde sedan upp med några Stieg Trenter i övre tonåren. Därefter hände ingenting. I vart fall inte på bokfronten. Skriva har heller inte varit något jag eftersträvat att få ägna mig åt. Samma år som jag fyllde tjugotvå kom jag i kontakt med böcker igen. För att vara mer exakt två böcker på lika många dagar. Sjuk och med strikt ordination om sängliggande tvingades jag under tristessens dödshot läsa de enda två böcker jag hade i bokhyllan. Teven var för övrigt trasig. Nu skulle väl ändå intresset ta sin början? Påföljande bokpaus varade i tjugo år. Förutsättningarna kunde därför ha varit bättre för någon som vid 42 års ålder plötsligt fått för sig att börja skriva romaner. Men ett år och drygt fyrahundra sidor senare blev det emellertid ett manus till en bok. En kriminalroman och den första i en trilogi om den cyniske kriminalkommissarien Walter Gröhn och den unga begåvade analytikern Jonna de Brugge vid Rikspolisstyrelsens Särskilda Utredningsenhet.